Under sommarmånaderna 1897 fångar Inga-Lisa både miljön kring Skålberget i Siljansringen och de olika flockarnas anatomi. Beata skriver i sin dagbok: »Inga-Lisa tecknar i blyerts, fyller ifrigt vita ark, häfte efter häfte, med bilder av fördolt lif. Vem skall tro på allt vi förunnas upplefva?«
FYNDET I STYGGFORSEN
»Vi kunna icke tro våra ögon! En till synes humanoid kvarlefva som ingen annan beskådat. Helt blottlagdt bland stenarna i Styggforsens brusande flöde, påträffade vi ett besynnerligt kranium, till synes menskligt, men hopväxdt med ett snäckliknande organ täckande höger öra och ansiktshalfva. Denna snäcka, latinets »Cochlea«, var rikt försedd med labyrintiska hålgångar och vindlingar. Bevittnade vi hörselgångarna hos någon urtida, havslefvande varelse? Eller balansorganen hos någon utdöd humanoid art?«
SKÅLBERGETS KALKBROTT
I sin dagbok skriver Beata: »I går afton hemkom Inga-Lisa med ett specimen hon funnit i Skålbergsbrottet. Kalkstenen, bildad af sediment afsatt under Ordovicium, var rikt bemängd med Coraller såsom Crinoidea, sjölilja, samt andra af de vattenlefvande djur man kan finna i de paleozoiska hafven. Kunna vi nu bättre datera ursprunget för Homo aquatis för miljoner år sedan?«
DETRACTISQUE CORTICIBUS
Beata skriver i sin dagbok: Då vi tidigare endast observerat vattenlefvande arter hafva vi nu upptäckt andra! Denna dag framskymta äfven bladbemängda och barkliknande gestalter som funnit det bäst att lefva i trädens kronor, undflyende, till synes friare från gravitationen än oss människor. Kanske vistas de i gömslen under rotvältorna när natten kommer? Flockens ytskikt påminna om trädens bark.«
COCHLEA BRUNEIS
Inga-Lisas blyertsteckningar av individerna i de olika flockarna visar detaljer som ger nutida forskare möjligheter att ifrågasätta tidigare kunskaper. De vattenlevande varelserna med snäckliknande formationer artbestämmer hon som »Cochlea Bruneis«. Att snäckorna är större nere längs benen antyder att de ömsar skal nerifrån i takt med stigande ålder.
FRIGÖRELSEN!
»Nätter och dagar med dessa flyktiga väsen hafva gjort våra sinnen ljusa och allt lättare. De söka städse det som förenar, icke det som skiljer, såsom vi människor pläga. När vi människor sträfva efter mål och mening, synes dessa Homo Aquatis lefva stundligen, känna, andas och längta.
Inga-Lisas ögon lysa, mitt eget inre lyfter, all sans och reson far sin väg. Hon och jag beslutar kasta omvärldens alla skrankor öfverända. Nu göra vi oss af med både korsetter och underkjolar. Igår kväll flyttade vi samman våra bäddar. Så enkelt. Sådan lättnad, sådan befrielse! Eld och glömska åt dessa teckningar!«
TESTA OSTREAE
»Individerna är beklädda med skal som liknar ostronets. Könsdelarna uppvisar otvetydigt hermafroditiska eller intersexuella drag. Man kan utanpå kroppen konstatera antydningar till både äggstockar, blygdläppar och viss testikelvävnad.«
Av Beatas dagbok framgår dessutom – inte överraskande – att flera av arterna de beskriver varken är kvinnor eller män. »De äro alla kön« skriver hon. I svanken längst ner på ryggen på »Testa Ostreae« kan man även urskilja öppningar som leder till underliggande doftkörtlar. Dessa varelser kommunicerade alltså inte med röster utan med doftsignaler. De verkar alltså ha en ovanligt hög olfaktorisk perception – en förhöjd känslighet för dofter.
»EN SAMLING FOSTER«
»Deras fortplantning tyckes ohämmad, osorterad, icke indelad. De äro icke kvinnor, icke män, de äro alla kön. Alla taga de hand om varandras barn. Det vi kallar familj finnes icke hos dem. Deras barn födas icke som hos oss ur kvinnans lifvmoder. Jag och Inga-Lisa förunnas att få besöka den särskildt utvalda plats där deras ägg befruktats, ansamlats och noga bevakas. I tjärnens grunda, solvarma vatten vilar en samling foster i sina skimrande, genomskinliga höljen. Varligt får jag lyfta upp ett af dem i mina händer, andlöst kunna vi skönja embryots små ögon, dess svans, blodröd kroppsvävnad och gråvita förgreningar. Vattenbarn, de akvatiska!«
